Ett första inlägg

Jag

Med mitt första inlägg ska jag kortfattat försöka förklara syftet med min blogg. Tanken är att det ska vara en webdagbok där jag skriver ner mina tankar, rädslor och små glädjeämnen så transparent och öppet så möjligt. Också min vardag och vad jag rent konkret har för mig kommer att publiceras här. Jag ska däremot försöka hålla mig borta från politik och dagsaktuella frågor, om de inte i nån mån berör mig personligen.

Jag hoppas skriva ett inlägg om dagen, men det är inget löfte. Jag fortsätter skriva så länge jag känner för det och det fyller någon slags funktion.

Syftet är att exponera egot så att jag ska lära mig att sluta identifiera mig med det. Folk har kallat mig en andlig sökare och jag själv har nog använt den termen vid tillfällen också. Men egentligen gillar jag inte ordet ”sökare”. Det antyder att jag söker, men inte finner. Jag börjar mer och mer förstå att jag jag redan är där. Det handlar mer om att skifta fokus från rädsla till kärlek och sluta lyssna på sådant som håller mig tillbaka.

Genom att skriva dagbok kan man gradvis lära sig att avidentifiera sig från de där rädslorna. De finns där på print framför näsan och det blir på något vis tydligare att de inte ÄR jag. Genom att dessutom publicera det hela på internet hoppas jag att den effekten blir ännu tydligare. Jag behöver inte ta mig själv på så fruktansvärt stort allvar. Jag hoppas kunna skratta åt mina små egenheter, ovanor och invanda mönster genom att exponera dem. Du som eventuellt läser detta får gärna skratta med mig.

Den här bloggen skriver jag alltså helt för min egen skull. En av mina största rädslor är också att visa upp offentligt vem jag är. Speciellt när det gäller mina tankar som kan uppfattas som lite konstiga eller flummiga. Jag tror att folk dömer mig för detta och uppfattar mig som knepig, men kanhända är det bara mina egna dömande tankar om mig själv. Antingen kommer det visa sig att jag hade fel – att folk inte dömer mig för vad jag skriver om mig själv. Eller så får jag inse att det troligen inte är så allvarligt om alla inte gillar mig. Alternativt så kommer ingen bry sig, vilket är helt ok det också.

Det är inte så att jag skyggar inför att exempelvis hålla ett föredrag. För då pratar jag i allmänhet om ett ämne. Om något som känns neutralt och okontroversiellt. Men att visa upp vem jag egentligen ÄR, mitt innersta. DET känns obehagligt. Så därför gör jag det nu.

Jag förstår att inte alla gillar att bli exponerade av mig, så jag tänker försöka undvika att skriva allt för detaljerat om namngivna eller lätt identifierbara personer. Samtidigt är det ju så att det är i våra relationer som vi drabbas av de största utmaningarna. Det är i relationen till våra närmaste som vi ser våra egna rädslor i form av ilska, besvikelse, sorg, övergivenhet mm. Därför kan jag nog inte helt undvika att nämna andra. MEN grejen är ju att jag tänker ta fullt ansvar för mina egna känslor. Jag har ändå nått en sådan pass förståelse om mig själv att jag vet att även om jag blir helt skogstokig på någon så är problemet (i den mån det finns ett problem) helt och hållet mitt eget. I nån mån väljer vi våra känslor, även om vi kanske inte är helt medvetna om det när det sker. Om jag skulle råka glömma detta så får du gärna påminna mig i en kommentar.

Ett av mina ”värsta” mönster, som jag ständigt hamnar i, är prokrastinering. Tanken på den här bloggen har funnits ett bra tag och jag har ständigt skjutit upp den. Men nu är det dags. Häng me’!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *