Intervju

Synad

Så var jag på intervju för ett jobb idag. Det var faktiskt ett fysiskt möte denna gång. Inget Skype eller Teams eller Zoom. Eller intervju förresten.. Det var ett ganska avslappnat möte. Inga irriterande HR-människor närvarade (ja jag är medveten om att det där var en dömande tanke från min sida – ska ifrågasätta den!). Träffade bara rekryterande chef och han visade mig runt och vi snackade lite.

På så vis kändes det bra. Tror jag har ganska stor chans att få jobbet. Det är lite annorlunda mot vad jag gjort innan, så jag får helgen på mig att fundera på om jag vill ha kneget. Ja, det är ju inte 100 att det blir något, men jag bedömer nog chansen till 80 % i alla fall.

Men känner mig lite sådär.. Vill jag detta? Känslan är att jag har ju trots allt inget bättre alternativ just nu, så varför inte? Det är inget ingenjörsjobb, så lite sämre betalt än vad jag gjort tidigare. Och sämre status. Status? Bryr jag mig om sådant? Nä, jag tror ändå inte det. Är däremot lite orolig över att det kan bli lite enformigt efter ett tag. Möjligen också stressigt.

Jobbet stämmer ändå ganska bra överens med de mål jag satt upp. Jag har nämligen tänkt att jag ska bli en sån där målmedveten människa som vet vad jag vill. En som sätter upp mål och jobbar för att nå dem. Inser att uttrycket ”Be careful what you wish for, lest it come true!” är en bra varning som jag borde lyssna på. Varför är jag så vankelmodig kring detta?

Ska man inte vara passionerad inför det man gör? Annars är det väl bara att säga nej? Men något måste man göra på dagarna? Att sitta hemma och rulla tummarna är också att göra något. Den här jobbmöjligheten är ändå det som känns mest spännande just nu, så då tror jag att det är rätt. Det är i alla fall mer spännande än att vara hemma. Skrev häromdagen att jag trivs med att vara hemma. Det stämmer visserligen. Men nu har jag gjort det ett tag och det känns som jag börjar kunna det. Det är dags för något nytt.

Hittills har hela processen också gått väldigt snabbt och smidigt, vilket jag tolkar som ett tecken på att det är rätt. Vi träffade också på en av mina tidigare kollegor i korridorerna. Jag har inte träffat henne på många år och hon verkade glad över att se mig där. Jag väljer att ta det som ett positivt tecken.

Så ja, det lutar nog åt att jag meddelar att jag vill ha detta jobb. Det kommer faktiskt ge mig möjligheten att utvecklas inom det område jag vill, så att jag möjligen sedan kan byta till något annat. Men än är inte sista ordet sagt. Har som sagt några dagar på mig att begrunda detta..

Eftersom jag möjligen kommer börja jobba här så tänker jag inte skriva ut på bloggen vilken arbetsgivare det rör sig om. Jag inbillar mig att det ger mig lite större möjligheter att vara öppen och dela med mig av de eventuella utmaningar jag möts av på jobbet. Jag vill inte riskera att bli anklagad för att vara illojal om jag skulle råka skriva något som kan tolkas negativt om min framtida arbetsgivare. De som känner mig vet. Och vilken arbetsplats det handlar om har faktiskt ingen betydelse för mina kommande förlåtelseövningar angående jobbet som sådant..

Ett svar på “Intervju”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *