Mening

På väg

Igår var S och jag i Uppsala, eller snarare stadens utkanter. Vi vandrade lite och satt sedan vid en badplats och intog medhavd fika. Jag passade också på att ta några kontroller i Hittaut.

Under våren och sommaren 2020 har jag varit utomhus väldigt mycket. Kanske inte en helt ovanlig aktivitet detta coronaår. Men jag är tacksam över att ha haft möjligheten till att ägna extra mycket tid åt detta. Har kunnat vara ute i naturen många vardagar när vanliga dödliga sitter inne på sina kontor och sliter. Just nu är det så klart många som har semester och också är ute, vilket man märker.

Har fått många kommentarer och frågor om att det måste vara tråkigt att inte ha ett jobb att gå till. Men, nej – absolut inte! Jag lider verkligen inte av att ha möjlighet att göra vad jag vill på dagarna. Det är som sagt fantastiskt att kunna vara ute så mycket. Jag har också kunnat ägna mer tid åt hemmet. Exempelvis då att röja skräp, vilket jag tog upp igår. Men också att laga mat från grunden. Jag har ätit både billigare och godare under det här året än jag gjort på länge. Har också börjat baka bröd. Idag är en dag hemma då jag ägnar mig åt bland annat bak. Har också förkovrat mig och gått en kurs i programmering. Tycker ju det är kul att programmera, så det är lite märkligt att jag egentligen aldrig riktigt gått in för det. Det handlar ju egentligen om problemlösning, vilket jag tycker är kul. Har haft lite tankar på om detta kan bli min nya karriär. Att läsa böcker har också varit en trevlig och utvecklande syssla. Hoppas återkomma till några av de böcker jag läst.

Men framför allt vill jag kunna ägna min tid åt det jag i brist på ett bättre ord kallar förlåtelse. Min övertygelse är att när vi inte känner en total frid så finns det saker vi behöver förlåta. Närhelst vi blir upprörda av något (arga, ledsna, svartsjuka, besvikna, mm) så beror det på att vi tror på en tanke som inte är sann. Jag vill ägna mycket av min tid åt att identifiera dessa tankar för att släppa taget om dem. En av metoderna är Byron Katies, the Work. Det är en befrielse bara att inse att vi inte behöver förändra världen, utan bara oss själva. Varje gång vi tror att vi är upprörda pga vad någon annan har gjort eller sagt, eller politik, eller vädret, eller att mjölken surnat, så slåss vi egentligen mot väderkvarnar. Men även att förlåta kräver tid och engagemang. Och jag är inte alltid så disciplinerad när det gäller att ta mig tid till detta. Idag kanske jag får förlåta mig själv för att jag inte förlåter så mycket som jag egentligen önskar.

De flesta dagar bjuder på möjlighet att förlåta. I går gick vi en lång promenad i Vårdsätra, Uppsala. Det var där jag bodde en gång i tiden. När jag gifte mig och fick barn. Det är fantastiska omgivningar där. Vi hade en båtplats och en liten eka i Ekoln på den tiden, vilket gav möjlighet till fisketurer och andra utflykter på sjön. Det är över tio år sedan vi flyttade därifrån och idag är jag skild. Att vandra där gav mig en viss känsla av nostalgi och vemod. Vad är det jag saknar egentligen? Drömmen om något som aldrig blev av? Men även de mycket vackra omgivningarna kan i sig själva ge upphov till ett slags vemod, vilket jag upplevt många gånger på olika platser. Det är ett lite lustigt fenomen som dock inte är helt okänt i den andliga branschen. Tror jag läst en bok av Owe Wikström om saken någon gång.

Oavsett hur jobbigt det var att gå igenom en skilsmässa så kan jag idag faktiskt vara tacksam över upplevelsen. Det gav mig möjlighet att komma in på ett nytt spår i livet, samt att se och förlåta en del av det mörker jag har i mig. Jag hade inte varit där jag är idag utan detta. Men igår blev det tydligt att det fortfarande finns skrymslen i min själ som inte är helt skinande rena och oskyldiga när det gäller denna gamla historia.

Så i det stora hela. Ja – jag trivs med att inte behöva gå till ett jobb. Men visst finns det dagar när det inte är lika kul. Ibland drabbas jag av en passivitet som känns smått deprimerande, vilket faktiskt är fallet idag.

Så frågan är vad det är som ger oss en känsla av mening? Måste man ha ett jobb? För de flesta är det säkert så. Men jag tror ju att det oftast är en falsk föreställning. De flesta har inte ordentligt tänkt igenom vad de vill. Vi gör saker för att vi lärt oss att det är så man ska göra. Vi ska fylla i frökens stencil med en blyertspenna och svara i enlighet med läroboken och lämna in innan lektionen är slut. Sedan ska vi läsa på högskolan och skaffa oss ett jobb i ett kontorslandskap och betala vår skatt som en duktig medborgare.

Och de som väljer att skita i skolan och istället hänga med kompisar och försörja sig genom stölder, sälja droger och personrån gör detta för att det är vad de lärt sig av sin omgivning att man ska göra. Ingen följer egentligen sin egen övertygelse.

Här är också ett av mina största problem med kyrkan och vanlig kristendom. Jag har i mitt sökande och irrande även provat på livet i kyrkan. Framför allt här i Knivsta där jag bor. Jag har absolut inget emot de människor jag träffat där – tvärtom. Jag är väldigt tacksam över det bemötande jag fått och de präster jag pratat med. Men jag har inte funnit det jag söker. Religion är också en inlärd aktivitet. Vi ska gå i kyrkan på söndag och göra korstecken på rätt sätt, samt stå upp när det är påkallat och annars sitta. Däremellan ska vi åka till våra jobb och betala den där skatten.

Jag har läst lite i bibeln mellan varven. Jag tycker det liv man kallas till om man vill följa Jesus verkar ganska radikalt. Lärjungarna lämnade sina jobb och familjer för att följa honom. Jesus uppmanar också en man att sälja allt han äger och ge till de fattiga och sedan följa honom. Exemplen är fler. Är det här bara vackra ord? Något vi inte behöver bry oss om? Något slags metaforer?

Jag tror inte det. Vill vi uppleva total frihet så måste vi bryta upp från det invanda. Många kristna har förvisso tagit detta bokstavligt för att exempelvis gå i kloster. För egen del har jag inte riktigt vågat ta steget och jag vet inte ens vad det innebär för min del. Jag tror inte jag ska bli munk. Men jag är åtminstone ärlig nog att erkänna att det är rädsla som håller mig tillbaka. Jag låtsas inte som om denna kallelse inte gäller mig.

Jag har däremot sagt upp mig från jobbet utan att riktigt veta vad jag ska göra i stället. Två gånger. Det var skitläskigt, men när man känner att det inte är rätt längre så är det bara att kasta sig ut i det okända. Har inte ångrat mig en sekund, inte ens under de stunder jag undrat hur jag ska kunna betala räkningarna framöver.

Jag har själv lärt känna människor som lever mycket radikala liv och som inte jobbat i vanlig bemärkelse på många år – och som inte tar emot bidrag heller för den delen. Är trots allt inspirerad av detta. Kanske kan jag någon dag börja leva en kringflackande liv i en husbil? Eller varför inte nu?

Men jag vill tro att man också kan försörja sig på något som ger en djup känsla av tillfredsställelse och mening. Vissa kan faktiskt göra det. De får pengar för att leka, ha kul. Så varför skulle inte jag kunna göra det?

Kanske kom jag in på allt detta för att jag blev kallad till en jobbintervju idag. Det är ett jobb jag sökte för ett tag sedan. Har emellanåt kämpat lite med jobbsökandet just eftersom jag haft svårt att finna glädjen och passionen inför tanken på att återgå till arbetslivet.

Den aktuella tjänsten är dock lite annorlunda än sådant som jag sysslat med tidigare. Det är fortfarande ett jobb inom teknik och angränsar till vad jag jobbat med tidigare, men lite mer praktiskt. Inte huvudsakligen en skrivbordstjänst. Det gör att jag faktiskt känner en viss entusiasm inför detta. Det är dock långt ifrån klart att det blir något. Min bakgrund är inte helt klockren, så det är inte säkert de vill ha mig. Jag tror jag är någon slags reservkandidat. Jag får komma på intervju för att de hittills inte hittat någon bättre. Men jag tänker åka dit med ett öppet sinne och se vart det leder. Kanske kan det vara något för mig. Inte för att jag tror att det kommer vara det slutgiltiga syftet med mitt liv, men det skulle kunna vara det under en tid. Jag tror också att jag måste lära mig att finna syftet och meningen i det jag för stunden håller på med och passionerat ägna min uppmärksamhet åt det utan distraktioner. Syftet kanske helt enkelt är det som man för stunden råkar ha framför näsan?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *