Städning

Storstädning

Jag är som sagt lat. En av fördelarna med att vara i ett förhållande är att jag pushas till att aktivera mig lite mer med att t.ex. hålla ordning hemma. En bidragande orsak till min skilsmässa för ca 8 år sedan var nog att jag lät A dra ett lite för tungt lass hemma med hushållsarbetet, samtidigt som vi båda hade krävande jobb och ett litet barn. Inte helt ovanlig historia skulle jag tro. Sedan dess har jag definitivt ryckt upp mig i detta avseende. Jag gillar trots allt inte att ha stökigt omkring mig och jag vill ändå påstå att jag använt mina mindre trevliga erfarenheter, såsom skilsmässan, till att rannsaka mig själv en gnutta.

Jag och S är dock lite mer samspelta när det gäller just städning eftersom ingen av oss är något städfreak direkt. Ibland är det jag som pushar henne att vi måste ta tag i saker, men oftare är det nog tvärtom. I går skulle vi i alla fall städa ur förrådet/klädkammaren i lägenheten. Detta var vi rörande överens om att det var dags för.

Jag har under min lediga tid sedan jag slutade jobba ägnat mig en del åt detta utrymme. Jag har gått igenom grejerna ett flertal gånger och kört bort sådant som jag inte vill behålla. Vissa saker har jag till och med sålt på Facebook, vilket varit en tålamodsprövning i sig självt. (Vad är grejen med att folk hör av sig och frågar om prylen finns kvar och sedan inte svarar nåt mer? Jag svarar oftast snabbt ”Ja, den är kvar. Är du intresserad?”. Sedan total tystnad från den presumtiva köparen..)

Till mina brister hör dock att jag inte riktigt har förmågan att fullkomligt avsluta saker och ting. Förrådet var fortfarande ganska rörigt och det fanns en del gamla prylar kvar som inte borde vara där. Så igår var det dags. Ut med alltsammans i hallen och gå igenom vad som skulle behållas och vad som skulle kastas.

Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag upplevde flera gånger en fruktansvärd irritation när vi gjorde detta. Det var så klart mest mina gamla prylar och kläder där. När S lite irriterat frågar om jag verkligen vill behålla den här skjortan, sedan undrar hon samma sak om lampan och det gamla TP-spelet och… etc.. mm.. mm.. Ja, det är som hon trycker på alla mina knappar på en gång. Jag står inte ut. Det var verkligen en utmaning för oss båda.

Jag tror inte att det så jättemycket handlar om att jag har separationsångest från mina saker. Visst, ibland gör det lite ont i hjärteroten att kasta någon pryl som jag har lite minnen av. Jobbigt är det också med Es småbarnssaker. Hon fyllde tonåring häromdagen och det har definitivt samlats en stor hög med leksaker och kläder mm under åren som gått. Eller så är det tanken på att det känns slösaktigt att slänga något som jag knappt använt, men som kostat mig en del pengar en gång i tiden.

Men mest är det nog ett motstånd mot ”stora” projekt. Jag kan gärna gå och småplocka lite i förrådet. Plocka ut lite saker som mest är att betrakta som skräp och skapa lite mer utrymme. Men den där genomgripande storstädningen, som tar hela dagen… Nej, då är det något inom mig som protesterar hejvilt. Kanske är det också skuldkänslor. Jag vet att jag borde gjort detta för länge sedan. Dessutom blir jag påmind om att jag har en mängd onödigt skräp i mina förråd. Jag vill ju egentligen leva minimalistiskt, men tydligen är jag inte bättre än alla andra vanliga Svenssons som köper på sig massa prylar som de inte behöver.

Nåja, nu är i alla fall förrådet i lägenheten klart. Det är en stor lättnad. Jag har dessutom blivit varse om en massa bråte i mitt sinne som jag också måste städa ur. Det är något i mig som protesterar hejvilt mot förrådsrensningar, så det är något jag får titta lite närmare på. Men eftersom vindsförrådet, som är sju resor värre, återstår så kommer nya möjligheter att öva förlåtelse framöver.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *